Pusselbitar

Människan… Vilket fenomen! För det första, så är jag själv en människa (tro det eller ej) och jag förundrar mig själv nästan varje dag! För det första har man massa skumma tankar som rusar omkring där uppe *pekar på skallen* och man har lixom ingen koll! Man vill slappna av, ta det lugnt, men är det så att hjärnan går på högvarv, då är det bara att följa med.

Så, om man inte tror att det är nog med sig själv, så har man alla andra stollar, som också kallas människor. Jag menar, för mig är det en hel vetenskap att lista ut hur jag själv funkar, varför jag är sur vissa dagar och glad andra. Varför det känns som om livet är ett enda stort ulligt och gulligt moln och andra dagar är det bara blixtar och dunder! Men, skall jag också försöka att lista ut hur alla andra är funtade, då blir det bara error i hela hårddisken. Moderkortet måste bytas ut och hjärnbalkarna måste dammas av. ;)

Här om dagen jämförde jag mig själv med ett EKG, att det rytmiskt pulserande är mina toppar och ”flatlinen” är tiden då jag bara...är...

Men, så sade Daniel till mig igår (vis man jag har) att jag mer är som en börsnotering. Oftast går det neråt, men ibland kan det komma några toppar… För det första kan jag inget om börsnoteringar, jag hatar sådant där och vill inte förstå heller för den delen! Och för det andra så undrar jag om jag verkligen vill vara en börsnotering. Vill jag inte hellre vara ett rytmiskt EKG som har struktur och en bana lixom. Eller… så kanske jag inte vill vara något av det…

Människan, ett fenomen! Hur roligt skulle det vara, om vi alla öppnade oss som böcker och alla tankar och funderingar bara bubblade ur oss? Jag tror det skulle vara rätt trist i längden. =D Så! Vi är alla fenomen och det är bra!